PMDS-historien är äldre än man kan tro, men kompliceras av att syndromet har bytt namn ett flertal gånger under årens lopp.

Den första historiska beskrivningen står Hippokrates för när han skriver; “The blood of females is subject to intermittent” agitations” and as a result, the ”agitated blood” makes its way from the head to the uterus (livmodern, min översättning) whence it is expelled”. Hippokrates skriver också “women experience a feeling of heaviness prior to menstruation”.

Nästa historiska notat är från 1200-talet där en lärd italienare, Trotulo of Salerno skriver “there are young women who suffer in the same manner, who are relieved when their menses are called forth”. En första koppling mellan menstruation och depression beskrivs under 1700-talet av Giovani da Padua.

1837 ger den engelske läkaren James Cowles Prichard denna mycket precisa beskrivning som håller ännu idag: ”Some females at the period of the catamenia undergo a considerable degree of nervous excitement, morbid dispositions of mind are displayed by them at these times, a wayward and capricious temper, excitability in the feelings, moroseness in disposition, a proneness to quarrel with their dearest relatives and sometimes a dejection of mind approaching to melancholia”. För att förstå vad han skriver kan det förstås vara bra att förstå att “catamenia” är en grekisk beteckning för perioden i anslutning till menstruation.

Första gången PMDS nämns i vetenskaplig litteratur är 1931, och då under beteckningen premenstrual tension. Det är gynekologen Robert Franks i New York som myntar begreppet, och han beskriver i en fallrapport hur besvären framgångsrikt kan behandlas med strålning mot äggstockarna. Parentetisk bör förstås nämnas att det idag inte finns någon gynekolog som skulle använda sig av den här behandlingen, men Franks var helt klart något på spåren. Beroende på vilken dos man ger så kan strålbehandlingen skada och förstöra äggstockarna, vilket leder till att man kommer i klimakteriet. Det Franks forskning visade var att det måste vara någon faktor som har med äggstockarna att göra som leder till att kvinnorna får besvär. Franks själv föreslog att det kunde vara östrogen. Idag tror vi nog snarare att det är det andra hormonet som produceras från äggstocken som är inblandat, nämligen progesteron (gulkroppshormon).

På femtitalet tog Katherina Dalton vid som den mest framträdande PMDS forskaren. Hon bytte ut begreppet premenstrual tension och kallade det istället för premenstrual syndrome. Katherina Dalton har gjort mycket för att skapa kännedom om syndromet, men hennes vetenskapliga metoder håller tyvärr inte den standard som man numera eftersträvar. Daltons teori var att PMDS orsakades av progesteronbrist, och att kvinnornas besvär kunde behandlas med vad som idag skulle kallas ”bioidentiskt” progesteron (personligen föredrar jag att kalla det kroppseget progesteron). Idag tror forskare inte längre att PMDS beror på progesteronbrist, men man behöver inte söka länge på internet för att hitta andra aktörer som gör det. Daltons teori testades extensivt fram till 90-talet; man försökte dels verifiera att kvinnor med PMDS hade lägre progesteronnivåer än friska kvinnor, men gjorde också behandlingsstudier. I stort sett alla välgjorda studier på området visar att kvinnor med PMDS har precis lika mycket progesteron som alla andra kvinnor. Man gjorde också ett antal behandlingsstudier med kroppseget eller syntetiskt progesteron, men i en systematisk genomgång från 2001 fastslogs att det inte fanns någon som helst effekt, vare sig av kroppseget eller syntetiskt progesteron, som kunde särskiljas från placeboeffekten. Några nya studier på området har inte tillkommit sedan 90-talet. 

I takt med att allt fler forskningsrapporter kom kring kvinnornas premenstruella besvär uppstod också ett behov av en mer enhetlig definition av syndromet. Den första strikta definitionen är från 1987, när PMDS kommer med i den amerikanska psykiatriska diagnosmanualen. Ännu en gång byter man namn på syndromet och kallar det nu Late Luteal Dysphoric Phase Disorder (LLPDD). Late luteal phase betyder ”sen lutealfas”, vilket i sin tur kan översättas med ”veckan innan mens”. Möjligtvis för att ”late luteal phase” var ett obegripligt uttryck utanför gynekologkretsar, bytte man några år senare namn ytterligare en gång och kallade det för Premenstrual Dysphoric Disorder (PMDD). PMDS är helt enkelt den svenska översättningen av PMDD.

Referenser:

History of the premenstrual disorders. PM Shaughn O´Brian, Khaled MK Ismail. ”The Premenstrual syndromes: PMS and PMDD. Redaktörer; PM Shaughn O´Brian, Andrea J Rapkin och Peter J Schmidt. Informa UK Ltd, 2007.

Wyatt K, Dimmock P, Jones P, Obhrai M, O'Brien S. Efficacy of progesterone and progestogens in management of premenstrual syndrome: systematic review. Bmj. 2001;323(7316):776-80.

Ford O, Lethaby A, Mol B, Roberts H. Progesterone for Premenstrual Syndrome. The Cochrane database of systematic reviews. 2006(4):Cd003415.