Behöver jag kontrollera mina hormoner?

Det finns förstås en mängd hormonrubbningar och hormonsjukdomar som man kan drabbas av, så när ni läser detta stycket måste ni förstå att jag bara arbetar med gynekologiska hormonrubbningar. Det jag skriver om handlar alltså bara om de tillfällen då man bör söka sin gynekolog för att utreda att man inte har en gynekologisk hormonrubbning.

 

Som jag skrev i det förra inlägget så bör man göra en hormonell utredning om mensen har uteblivit i 6 månader (och man inte är gravid eller använder ett hormonellt preventivmedel som kan vara orsak till detta), eller om man haft glesa och oregelbundna menstruationer i åtminstone ett år.

Jag tycker också att man bör göra en hormonell utredning om man har besvär med ökad hårväxt av manlig typ, eller om det rinner mjölk ur brösten i perioder där man inte nyligen varit gravid eller ammat.

 

Däremot behöver man inte kontrollera hormonprover om man har PMDS. Kvinnor med PMDS har precis lika mycket hormon som alla andra kvinnor. Det betyder att även om PMDS beror på kvinnans könshormoner, så är det formellt sett ingen hormonrubbning.

 

Man kan inte heller kontrollera med hormonprover om man är på väg in i klimakteriet. Detta kanske kommer att ändras i en framtid.

 

Man behöver inte heller oroa sig över att könshormonerna är ”i obalans” så länge man har regelbunden menstruation. Jag återkommer längre fram till begreppet ”hormonell obalans” som jag älskar att hata. 

_______________


Min mens kommer inte som den ska

Det är väldigt ovanligt att man har perfekt regelbunden mens hela livet. Mest oregelbundet är det när man precis börjat menstruera och när det börjar bli dags att sluta menstruera. Men även i perioden där emellan får man nog räkna med att mensen vid något, eller några tillfällen, kan trassla eller hoppa över. Oftast inträffar detta i perioder av stress, tex för att man har för mycket att göra i skolan eller på jobbet, eller om man har varit ordentligt sjuk. Det kan förstås också vara så att mensen hoppar över utan någon uppenbar anledning.

 

Den vanligaste anledningen till att man inte får sin mens är förstås att man har blivit gravid. Detta känner alla till, och de flesta kvinnor har förstås redan kontrollerat att dom inte är gravida innan de söker sjukvården för menstrassel. Jag nämner det bara för fullständighetens skull.

 

Den näst vanligaste anledningen till att man inte får sin mens är att man använder ett hormonellt preventivmedel som kan påverka menstruationsmönstret. Preventivmedel som kan göra att mensen uteblir är mini-piller, mellanpiller (cerazette), p-stav, p-spruta, och hormonspiral. Vissa kombinerade p-piller kan också göra att mensen uteblir. Även detta får man som regel information om av den  barnmorska eller läkare som förskriver preventivmedlet. Jag nämner det bara för fullständighetens skull. Tänk också på att det kan vara bra att kontrollera ett graviditetstest, särskilt om du använder mini-piller, mellanpiller eller kombinerade p-piller.

 

När ska man då söka hjälp?

Så här tycker jag:

Om mensen har uteblivit i 6 månader och ingen av ovanstående anledningar föreligger.

Om man haft glesa och oregelbundna menstruationer i åtminstone ett år.

 

Om man inte fått sin första menstruation när man fyller 16 år. Då kontaktar man barnkliniken.

Om mensen fortsätter att vara oregelbunden i mer än ett år efter att man fick sin första mens och man dessutom har ökad hårväxt på kroppen. Även här är det barnkliniken man kontaktar. 

_______________


Kort om kvinnliga könshormoner

Jag hade egentligen tänkt börja skriva ett inlägg om varför man får PMDS, men insåg att innan jag kastar mig in i den diskussionen så behövs ett litet stycke om kvinnliga könshormoner.

 

Kvinnan har två kroppsegna kvinnliga könshormoner: östrogen och progesteron. Progesteron kallas också gulkroppshormon.

 

 Östrogen är det mest välkända kvinnliga könshormonet och vi talar också i allmänhet, något slarvigt uttryckt, om att kvinnor står på behandling med östrogen. I realiteten är det väldigt sällan som vi förskriver bara östrogen; de tillfällen man kan behandlas med bara östrogen är när man får lokalbehandling mot sköra slemhinnor i vagina, eller om man behöver behandling mot klimakteriebesvär och har  opererat bort livmodern. De flesta kvinnor som behandlas med östrogen har alltså någon form av syntetiskt progesteron som tillägg till östrogenbehandlingen. Syntetiskt progesteron kallar vi med medicinska termer gestagen. Vid all östrogenbehandling måste man komplettera med ett gestagen för att skydda mot komplikationer som blödningsstörningar och risk för cellförändringar i livmoderns slemhinna. Har man opererat bort livmodern så finns inte längre dessa risker.

 

Östrogen finns kommersiellt i tre olika former; som kroppseget östrogen (estradiol eller estriol) eller som syntetiskt östrogen (etinylestradiol). Estradiol används i huvudsak för behandling av kvinnor med klimakteriebesvär medan estriol, som är det svagaste östrogenet, bara används för lokalbehandling i vagina. Etinylestradiol är det mest vanligt förekommande östrogenet i p-piller, men det finns numera också p-piller som innehåller kroppseget estradiol.

 

Östrogen har en rad effekter i kroppen som kan upplevas som positiva, men förstås också vissa biverkningar som komplicerar användning. Östrogen bidrar till bröstutveckling under puberteten, har positiv effekt på bentäthet både när vi är unga och och senare i livet, är effektivt för att kupera svettningar och vallningar under klimakteriet och har positiva effekter på sömnen hos kvinnor i klimakteriet. Negativa biverkningar av östrogen, framför allt vid lång tids behandling av kvinnor som kommit i klimakteriet, är ökad risk för bröstcancer. Det är också östrogenet i p-piller som bidrar till den sällsynta, men ökade, risken för  blodpropp.

 

Progesteron använder vi nästan aldrig som läkemedel. Anledningen till att progesteron inte används så ofta som läkemedel är att det är svårt att ge i tablettform. Tar man progesteron som tablett kommer merparten omgående att brytas ned i levern, och det tappar effekt. Den enda gången vi använder kroppseget progesteron är i samband med provrörsbefruktningar, och då ges det i form av vaginal-tabletter. För all annan behandling, vare sig det gäller hormonbehandling av kvinnor i klimakteriet eller p-piller så använder man istället gestagener (syntetiskt progesteron). Det finns en uppsjö av olika gestagener som sinsemellan har lite olika egenskaper, vilket gör att biverkningsprofilen mellan t.ex. olika p-piller kan skilja något. I kombinerade p-piller är det gestagenet som står för den huvudsakliga ägglossningshämmande effekten. Hos kvinnor som använder östrogen i klimakteriet ges gestagen för att skydda mot cellförändringar i livmodern.

 

Progesteron är det graviditetsbevarande hormonet. Progesteron frisätts under menscykeln sista två veckor och är viktigt för att förbereda livmoderslemhinnan för ett eventuellt befruktat ägg. Progesteron gör att livmodermuskulaturen slappnar av under en graviditet och förhindrar att förlossningen startar i förtid.  

 

Genom en kvinnas reproduktiva liv förändras våra hormonnivåer på olika sätt. Bara under en menstruationscykel så kommer nivåerna av östrogen, och framför allt progesteron, att förändras på ett regelmässigt sätt. Under menstruationscykelns första två veckor finns bara östrogen och i stort sett inget progesteron. Östrogennivåerna ökar kontinuerligt under de första två veckorna för att nå en topp strax innan ägglossning.  Menstruationscykelns två sista veckor däremot karaktäriseras av en nästan 100-faldig ökning av progesteronnivåerna. Under de två sista veckorna av menscykeln produceras också östrogen, även om koncentrationerna är lägre än under de första två veckorna. För den som är verkligen, verkligen intresserad av sin menscykel så kommer det ett inlägg om det längre fram.

 

När kvinnan blir gravid kommer nivåerna av östrogen och progesteron att öka ytterligare. Jämfört med de högsta nivåerna under menstruationscykeln kommer progesteronnivåerna att öka ytterligare ca 50 gånger och östrogenkoncentrationerna ökar omkring 10 gånger. Hormonnivåerna stiger gradvis under graviditeten och är som högst innan förlossning. Under graviditeten är det framförallt moderkakan som producerar östrogen och progesteron. Detta innebär att hormonnivåerna sjunker mycket dramatiskt efter en förlossning då moderkakan lossnat. Inom 24 timmar efter en förlossning har hormonnivåerna halverats, och efter tre dygn är man tillbaka på de nivåer som man kan uppmäta under en vanlig menstruationscykel. Om kvinnan ammar kommer amningshormonerna att hämma ägglossning vilket leder till att en ammande kvinna efter några veckor har östrogennivåer i paritet med en kvinna som kommit i klimakteriet. När menstruationen återkommer efter en förlossning har hormonnivåerna normaliserats.

 

Under åren närmast innan klimakteriet börjar äggstockens funktion att gradvis svikta. Det första som börjar svikta är som regel progesteronproduktionen vilket kvinnan märker som kortare menstruationscykler och en ökad tendens till mellanblödningar. När östrogennivåerna börjar sjunka får kvinnan istället klimakteriebesvär, dvs vallningar och svettningar. Vissa kvinnor får vallningar och svettningar redan innan menstruationerna har upphört men för de flesta kommer besvären efter att man slutat menstruera. När det har gått mer än 12 månader efter den sista menstruationen är kvinnan i klimakteriet. 

_______________

RSS 2.0