Ökad hårväxt - utredning

Den enskilt vanligaste anledningen till ökad hårväxt hos kvinnor är polycystiskt ovariesyndrom (PCOS). Om man förutom ökad hårväxt också har en mensstörning med glesa eller oregelbundna menstruationer, eller en mens som helt försvunnit, är det nästan alldeles säkert att man har PCOS. Men även om man har helt regelbunden mens, trots att man har ökad hårväxt, kan det ändå röra sig om PCOS. Det kan dock finnas andra anledningar till ökad hårväxt än PCOS, vilket gör att gynekologen även kontrollerar andra hormoner för att utesluta dessa orsaker.

 

Ökad hårväxt, eller hirsutism, orsakas i de flesta fall av en ökad produktion av manliga könshormoner, men det behöver inte vara så. Med det menar jag att det inte är automatiskt så att man har förhöjda nivåer av manliga könshormoner om man har en ökad hårväxt, hormonnivåerna kan vara helt normala. Ökad hårväxt kan också bero av ökad av känslighet för manliga könshormoner i hårsäcken eller i de körtlar som omger hårsäcken. Oavsett hur hormonnivåerna ser ut är det ju fortfarande ett problem som kan och bör behandlas.

 

När vi mäter manliga könshormoner på kvinnor mäter vi nästan bara testosteron, och särskilt det fria testosteronet. Kvinnor har ju utomordentligt låga testosteronnivåer jämfört med män, och därför blir det viktigt att bedöma hur mycket av testosteronet som är bundet till olika bärarämnen och hur mycket som är fritt och kan vara verksamt. Det vanligaste bärarämnet är ett protein som rätt och slätt kallas sex hormone binding globulin (svensk översättning skulle bli könshormonbindande protein), och som vi brukar förkorta SHBG. Lite beroende på vilka analysmetoder som laboratorierna använder brukar man räkna fram det fria testosteronet genom att helt enkelt dividera testosteronvärdet med SHBG värdet. I Uppsala är gränsvärdet för ett förhöjt fritt testosteron att kvoten mellan testosteron och SHBG överstiger 0,05. Men som sagt, detta kan variera mellan sjukhus och kliniker. 

_______________


Ökad hårväxt

Ökad hårväxt kallas på medicinspråk hirsutism. Med hirsutism menar vi ökad kroppsbehåring av manlig typ (dvs skäggstrån) på ställen där kvinnor normalt inte ska ha hårväxt. De vanligaste ställen där kvinnor inte ska ha hår, men där vissa trots allt har skäggstrån är på överläpp, haka, kinder, hals, mellan brösten, mellan naveln och könsbehåringen (på norrländska säger vi ”raggarsträng”), i ryggslutet, samt på överarmar och lår. Hårväxt på underarmar och underben bedöms inte i sammanhanget. Enstaka hårstrån runt bröstvårtorna är helt normalt. Vi får också fler skäggstrån ju äldre vi blir, åtminstone upp till cirka 30-års ålder.

 

Vissa kvinnor med ökad hårväxt kan också ha akne och mörkfärgade hudpartier, och i extrema fall ses också håravfall av manlig typ på hjässan. Förekomst och grad av hirsutism varierar beroende på var man kommer ifrån. Det är rätt så ovanligt i Kina och Japan (2%), hyfsat vanligt i Nordeuropa (4-5%), och rätt så vanligt i Sydeuropa och mellanöstern (8 - 10 %).   

 

Sjukvårdspolitikerna tycker att hirsutism är ett kosmetiskt problem och i de flesta landsting i Sverige får man själv bekosta eventuell laser- eller epileringsbehandling. Jag håller inte med dom; ökad hårväxt är förknippat med nedsatt livskvalitet och kan innebära ett stort socialt lidande med stor risk för åtföljande depression och social fobi. För unga kvinnor kan detta innebära att man inte vågar delta i skolgymnastiken, aldrig skulle visa sig på en badstrand i bikini eller kunna gå på badhus och att man året om går klädd i långärmade tröjor och byxor. 

_______________


Graviditetstestet är en svensk uppfinning

Idag är det nästan omöjligt att tänka sig, men för 60 år sedan fanns inga graviditetstest att köpa på apoteket. Om man ville veta om man var gravid så gick man till sin gynekolog. Gynekologen hade vid den tidpunkten givetvis inte någon ultraljudsutrustning. Istället fick gynekologen lita till en rad graviditetstecken som färgen på slemhinnorna i vagina (dom blir lila-färgade och detta kallas även för Chadwicks tecken), Hegars tecken (en uppmjukning av livmoderns nedre del som gör att det känns som om livmodertappen och livmodern inte längre sitter ihop), och förstås, livmoderns storlek.  

 

Om man trots dessa tecken var osäker var man tvungen att använda sig av försöksdjur för att fastställa graviditeten. Man injicerade helt enkelt kvinnans urin i möss, kaniner eller grodor och undersökte sedan hur försöksdjurens äggstockar påverkades. Även om grodorna kunde återanvändas för mer än ett graviditetstest, så gick det förstås åt en hel del försöksdjur på den tiden.

 

Det moderna graviditetstestet uppfanns av Leif Wide i början på 60-talet och beskrevs i hans avhandling från 1963. Vid den tiden var han läkare på kvinnokliniken, Akademiska sjukhuset, men han blev snart professor i endokrinologisk biokemi vid klinisk kemiska laboratoriet på Akademiska sjukhuset. Numera är han prisbelönt pensionerad professor vid Uppsala Universitet, och jag har haft det stora nöjet att samarbeta vetenskapligt med honom vid ett par tillfällen. Tack Leif för en fantastisk forskargärning som varit till stort gagn för såväl kvinnor som kaniner!

_______________

RSS 2.0