En av de återkommande frågorna jag får från journalister är om det finns någon anledning till att vissa kvinnor får PMDS. Kan det vara bra av någon anledning? Kan det vara en skyddseffekt?

Och mitt svar är, som så ofta, att jag inte vet. Men jag tror att det kan vara en artefakt, dvs något som inte alls fyller någon funktion eller som till och med inte ens var tänkt att bli ett problem.

Anledningen till min slutsats är att det är först under 1900-talet som kvinnor får tillräckligt bra hälsa, tillräckligt god kunskap, och även möjlighet att kunna menstruera. Dessförinnan hade vi inte så många menstruationer under vårt liv som vi har idag.

Idag får vi (i genomsnitt) vår första menstruation vid 13 års ålder och den sista menstruationen inträffar som regel vid 52 års ålder. Med avdrag för två graviditeter och tillhörande amningsperiod kommer vi att menstruera i cirka 36 år, dvs drygt 400 menstruationer.

För 200 år sedan var hälsoläget ett annat. Svält, undernäring, och ensidig kost försenar puberteten och tidigarelägger klimakteriet. Åldern för första menstruation var omkring 16 år och dessutom kom kvinnorna i klimakteriet redan i 40-års ålder. Däremellan var vi huvudsakligen gravida, eller så ammade vi. Enligt beräkningar som finns gjorda tänker man sig att kvinnorna förr i tiden hade 16- 17 menstruationer totalt under deras fertila tid.

PMDS har sannolikt ingen funktion. Det var helt enkelt inte meningen att vi skulle menstruera så ofta.