Idag är det nästan omöjligt att tänka sig, men för 60 år sedan fanns inga graviditetstest att köpa på apoteket. Om man ville veta om man var gravid så gick man till sin gynekolog. Gynekologen hade vid den tidpunkten givetvis inte någon ultraljudsutrustning. Istället fick gynekologen lita till en rad graviditetstecken som färgen på slemhinnorna i vagina (dom blir lila-färgade och detta kallas även för Chadwicks tecken), Hegars tecken (en uppmjukning av livmoderns nedre del som gör att det känns som om livmodertappen och livmodern inte längre sitter ihop), och förstås, livmoderns storlek.  

Om man trots dessa tecken var osäker var man tvungen att använda sig av försöksdjur för att fastställa graviditeten. Man injicerade helt enkelt kvinnans urin i möss, kaniner eller grodor och undersökte sedan hur försöksdjurens äggstockar påverkades. Även om grodorna kunde återanvändas för mer än ett graviditetstest, så gick det förstås åt en hel del försöksdjur på den tiden.

Det moderna graviditetstestet uppfanns av Leif Wide i början på 60-talet och beskrevs i hans avhandling från 1963. Vid den tiden var han läkare på kvinnokliniken, Akademiska sjukhuset, men han blev snart professor i endokrinologisk biokemi vid klinisk kemiska laboratoriet på Akademiska sjukhuset. Numera är han prisbelönt pensionerad professor vid Uppsala Universitet, och jag har haft det stora nöjet att samarbeta vetenskapligt med honom vid ett par tillfällen. Tack Leif för en fantastisk forskargärning som varit till stort gagn för såväl kvinnor som kaniner!